Utflykter!

När sommaren är slut och skogen börjar lukta höst igen, då längtar jag efter utflykter. Långa utflykter med svampplockning och matsäck eller små utflykter ner till sjön tillsammans med Bob medan Ben är i skolan. Den här tiden på året är min favorit och jag vill vara utomhus så mycket som möjligt. Naturen är så trivsam och välkomnande så här års, det luktar så gott och temperaturen är perfekt för strövtåg.

Imorse, på min lilla löprunda genom omgivningens skogar, funderade jag på varifrån den kommer, den där kärleken till skogen. Det året jag bodde i London till exempel, mina bästa minnen därifrån är från parkerna, från naturupplevelserna, utflykterna till Brightons blåsiga stränder och flykten från storstadens puls. Varför då?  

När jag sprang där i skuggan av de gröna träden och kände doften av de första gula löven kom minnen från min barndom fram. Jag mindes naturrutan från lågstadiet, jag mindes hur jag och min bror följde med min pappa för att samla saker i skogen som vi sedan limmade ihop till troll, jag mindes höga berg och droppande grottor under äventyrliga vandringar tillsammans med mina föräldrar, jag mindes den lilla kojan i jämtlandsskogen, jag mindes dofterna och jag mindes lyckan. Kanske är det därför? För att många av mina finaste barndomsminnen är förknippade med naturen?

Kanske ligger det djupare än så? Kan det vara så att vi alla har ett behov av att vara i naturen lite då och då. Det kanske är så att vår kropp och själ har ett behov av natur, lika självklart som vi har behov av kärlek, mat och sömn? Jag vet inte, men jag vet att jag mår bra av att vara i naturen och jag vill ägna den här hösten åt att njuta av den, ofta, ofta. Vad är din relation till naturen? Vilken sorts natur föredrar du (skog, hav, ängar, öken, berg...)? Tar du dig tid att vara i naturen?

/Johanna

Symöte - en (ursäkta ordvalet) lysande idé

Som jag nämnde tidigare så hade jag stora planer för lampan på bänken i hallen. Eller stora... det är kanske en överdrift, men jag hade planer för lampan. Planer som, skulle det visa sig, gav hela hallen ett lyft. Så på sätt och vis var det kanske stora planer, om än i liten skala.

För ett par år sedan följde jag med min mamma till en liten butik i Göteborgstrakten, långt ute på vischan, där man sålde nytryck av gamla designtyger. Jag var med som sällskap och smakråd, min mamma skulle klä om en soffa. I en korg i den där butiken fanns små stuvbitar av olika designtyger. En av de här bitarna var ett tyg med vit botten och blå äpplen på. Den lilla tygbiten kostade ett par hundralappar men jag kunde inte släppa den ifrån mig. Det var tygkärlek vid första ögonkastet. Tyget fick följa med hem och var planerat att bli kuddar till soffan. Men av någon anledning blev det aldrig några kuddar och tur var väl det, för istället blev det en lampskärm som lyfte hela min hall:

En liten återblick kanske kan vara på sin plats, för att skillnaden ska bli tydligare. Jag tyckte att hallen var fin innan, men den var inte rolig. Den kändes lite opersonlig och tavlorna ovanför hallbänken kom inte riktigt till sin rätt.

Med den nya lampskärmen kom hallen till liv och jag fick fram den känsla jag ville förmedla för den som kommer in. Jag vill att hallen ska vara välordnad och prydlig, men samtidigt livfull och glad. Den ska säga "välkommen hit, här blir man glad av att vara". Med den nya lampskärmen säger den så till mig när jag kommer hem.

Idén att klä om en lampskärm fick jag från den här bloggen, där finns också en tydlig och bra beskrivning på hur man går tillväga. Det hela var mycket enkelt, jag sprättade bort kantbanden från lampskärmen, satte dit tyget med hjälp av spraylim (som jag köpte på panduro) och satte sedan dit ett nytt kantband med hjälp av min limpistol. 

Bilden här ovanför visar hur lampan tar sig om kvällarna i augustimörkret och här nedan ser ni ett perfekt exempel på hur en slarvig och stökig familj kan ha en hall som är iordning och undanplockad. Jag talar förståss om korgarna under ovanskivan. Ser ni hur de skvallrar om att vi egentligen inte alls är särskilt organiserade eller ordningsamma? I de där korgarna är det en enda oreda av mobilladdare, mössor, kepsar, scarfar, vantar, papper, leksaker osv. Den enda ordningen vi har i de där korgarna är att varje person har sin egen korg att stöka i, så att vi, trots allt, lätt kan hitta våra pinaler. Och trots stöket är både bänkytan och hallgolvet undanplockat och fint. Stök och slarv i en perfekt kombination.

Det här inlägget var en del av dagens symöte med Husmorsskolans Nya Syförening, klicka över dit för att se vad de andra pysslar med idag.

/Johanna

Sommarens sista

När man ser bilden här ovan kan man tro att det är högsommar, semester och soliga lata dagar när sommaren är som bäst. Men bilderna är faktiskt tagna i torsdags, mittemellan två regnskurar. Bob vet nämligen hur man tar till vara på ögonblicket. Vi hade sökt skydd för regnet under ett träd nere vid sjön när solen plötsligt smög sig fram mellan två moln och, med lite god vilja, kändes varm och skön. Eftersom vi befann oss vid vår lilla badplats tyckte Bob att det enda logiska var att hoppa i. För honom spelade det ingen roll att vattnet var iskallt, eftersom han älskar att bada så hoppade han i. 

Barn är så himla sköna på det viset. Jag? Jag tror jag väntar till nästa år innan jag tar mig ett bad...

/Johanna

Att räkna till ettusenåtta

Äntligen kan jag njuta av att arbeta deltid igen! 85% och sjukhustider innebär mängder av lediga vardagar. Lediga dagar då Bob och jag kan ta med förmiddagskaffet (mitt kaffe, inte hans) i en termos ner till sjön. Eller ägna en och en halv timma åt att räkna till 1008. Bara för att se om vi kan. Vi kunde! Eller rättare sagt, Bob kunde. Hade det inte varit för honom hade jag tappat tålamodet när vi kom till hundra, eller åtminstone tvåhundra. Men när han väl upptäckt att det bara var att fortsätta räkna ville han inte sluta förrän han kom till tusen. Eller ja, ettusenåtta för att vara exakt.

Och jag? Jag känner att beslutet att arbeta deltid var riktigt. För det är just det här som var meningen med det. Att ha tid för mina barn, att få uppleva deras utveckling. När Bob började ta sig ut på främmande marker (alltså tal över 124 som var hans tidigare rekord) stack han sin lilla hand i min och vi gav oss tillsammans ut på en resa. Jag är så glad att jag fick följa med! Först vacklade han, tvekade och behövde min hjälp, men när han kom till 200 hade han knäckt mönstret och sprang före mig på den lilla skogsstigen, högt räknande "222, 223, 224.... 225, 226..." och behövde inte längre mitt stöd.

Vad fint det var att få lov att vara med i det här lilla steget i hans utveckling.

/Johanna

Något av en summering

Idag har jag skickat en skolpojke till hans första klass och nu känns det som att hösten på allvar är på intåg. Jag känner mig glad, hösten är min favoritårstid, min kreativa årstid, min gladaste årstid. Just den här tiden, skolstartstiden känns litegrann som en vår tycker jag. Det är en tid för summering, planering och organisering. Det är tid för stickade tröjor, långbyxor, hästsvansar och stora koppar varmt kaffe. 

Just summering tänkte jag ägna mig åt idag, trädgårdssummering. Min trädgård har visserligen inte vissnat ännu, inte på långa vägar, men det känns ändå som att det är dags för en summering. Sockerärtorna har börjat vissna, alla smultron, jordgubbar, hallon och vinbär är avplockade. Vi väntar ännu på gurkor och zuccini och jag hoppas på en ljummen september så att de hinner mogna. De är ungefär en centimeter långa för tillfället... 

Vår lilla köksträdgård ser helt galen ut av all växtlighet nu. Morötter, zuccini, västeråsgurkor, ringblommor, borstnejlika och enorma pumpaplantor i en salig röra. Så ser det ut nu, för bara några månader sedan såg det helt annorlunda ut:

Jag är så glad att Maja inspirerade till att göra en trädgårdsdagbok, det hjälper mig att minnas hur det var. Hur vår trädgård såg ut när vi började och hur vi tänkte och planerade. Det ger oss också en bra grund att utvärdera inför nästa års trädgård. Vad blev bra, vad blev inte så bra, hur ska vi göra det bättre nästa sommar?

Vi kommer definitivt utöka våra odlingar till nästa år, jag hade hoppats på att få vaxbönor i såna mängder att jag skulle kunna konservera en hel del. För att få såna skördar måste vi odla mycket mera än så här. Samma sak gäller bondbönor och sockerärtor. Hur det blir med borlottibönorna återstår att se, de blommar fortfarande men vi kommer garanterat så nya nästa år, oavsett hur det går med skörden, bara för att de är så vackra. Dessutom kommer vi att så mycket mera än vi tror kommer gå åt eftersom alla små sticklingar tyvärr inte blir plantor. (Förgrymmade sniglar!)

Det som överraskat oss mest är pumporna. Vi köpte fröna bara för att Bob så gärna ville, men innerst inne trodde vi att de skulle vara svårodlade i vårt kalla klimat. Jag läste om pumpor en gång för länge sedan att de trivdes bäst när det var riktigt varmt och näringsrikt och i Usa där man odlar dem i större skala är ju odlingssäsongen längre än vår korta. Men, eftersom han så himla gärna ville ha de här fröna, och eftersom vi så himla gärna vill vara ja-sägande föräldrar (åtminstone någon enstaka gång) fick han köpa fröna. Trots att vi inte förväntade oss någon skörd.

Vi försådde pumpaplantorna inomhus, i två omgångar, eftersom den första omgången blev uppäten av sniglar. Andra omgången skyddade vi noga, bäddade in i fiberduk och gräsklipp, gödslade med nässelvatten och passade på sniglar. Så här såg landet ut i maj, när vi nyss satt ut de små stackarna.

Nu när sommaren börjar närma sig sitt slut är de här små bäddarna övervuxna och de små pumpasticklingarna har utvecklats till jätteplantor. Fruktbärande jätteplantor! Två av pumporna är redan stora, men där växer också flera halvstora pumpor som förhoppningsvis hinner bli stora de också. Den första pumpan som kom har börjat bli orange nu!

Det har varit en spännande och rolig resa, det här med trädgårdsodling. Nu i höst planerar vi att börja förbereda inför nästa säsong genom att bygga några nya odlingsbäddar, sätta ett äppelträd och anlägga stengångar runt bäddarna. Det är stora planer och kanske kommer livet och sätter käppar i hjulen så att vi inte hinner med alltihop men det är roligt att planera och om vi gör något av allt vi planerat kan vi vara glada och nöjda över det.

/Johanna

Hallen som städar sig själv - del 4

Man skulle kunna tro att jag försöker göra om min blogg till en inredningsblogg för tillfället. Så är inte fallet, jag är ingen inredare och jag har inga drömmar om att bli en inredningsbloggare. Däremot har jag stora drömmar om att skapa ett trivsamt hem av de underbara förutsättningar vi har nu sedan vi flyttat. Den här sommaren har vi ägnat mycket av vår "pysseltid" åt att försöka skapa trivsel i hemmet. Visionen är ett hem som är ljust, glatt, välkomnande och extremt lätt att hålla ordning på.

Under senvintern målade vi vår hall vit. Den behövde vara vit eftersom den inte har en enda naturlig ljuskälla. Visst lyser solen in ibland, genom fönstren i de angränsande rummen, men hallen behöver ändå lite hjälp på traven för att kännas ljus. I samband med att vi målade om hallen började vi fundera på hallmöbler. I en hall behövs förvaring, mängder av förvaring. Därför gjorde vi iordning den lilla klädkammaren som gränsar till hallen, det kan du läsa om här. Vi skaffade också en skohylla/sittbänk, det kan ni läsa om här. Vi letade lite efter en lämplig förvaringsmöbel men hittade ingen som både svarade till våra behov och vår prisnivå. Så vi byggde en.

Bänken/hyllan är byggd av mdf-skivor och runt översta hyllan satte vi en list, spacklade och målade grönt. Vi hade först ingen list, men då såg hyllan lite väl hemmabyggd ut. Den där listen förändrade hela intrycket, tycker jag. På båda sidorna av möbeln satte vi krokar, de här krokarna är till för barnens skolväskor. Eftersom skolväskorna har en bestämd plats hamnar de, efter lite träning, nästan alltid på rätt plats istället för att  slängas på golvet eller läggas på en slumpmässigt utvald plats, någonstans i hemmet. Det sparar tid om morgnarna.

Här skrev jag att jag hade köpt två små skålar för nycklar. De där skålarna är nu utbytta mot en enda eftersom jag hittade den perfekta skålen på Ullared i somras. Skålen är av vitt glas och så djup att man inte hela tiden ser det som ligger i, det ger ett mera städat intryck. Lampan, å lampan, jag blev så glad när jag hittade den! Jag hade letat i varenda möbelaffär efter en lampa med en sådan fot, utan resultat. Så sprang jag av en händelse på den perfekta lampan inne på Rusta, för 200 kronor! Ibland har man tur. Lampskärmen kommer inte alltid se ut som den gör nu, jag har stora planer för den och kommer antagligen dela med mig av resultatet här i bloggen.

Tavlorna som hänger på väggen har mina barn gjort. Det är dagismålningar från småbarnsåren och jag valde just dem eftersom de är vackra och för att de matchar inredningen. Ramarna köpte vi på en utförsäljning, jag kände mig lite tveksam till dem i affären men när de kom upp på väggen såg jag att Börje hade rätt, de passade jättebra. Däremot är jag inte helt nöjd med upphängningen av dem, de borde hängt närmare varandra, men vi hängde upp dem innan jag lärt mig det här smarta tricket och såg därför inte att de kom för långt ifrån varandra förrän de väl var uppe på väggen. Då fick jag inte lov att hänga om dem eftersom vi ägnat ungefär trettio minuter åt att mäta ut var de de skulle hänga från början...

På översta hyllan står fyra små korgar som stod i vårt vardagsrum där vi bodde förut. Här i vårt nya hade de ännu inte funnit sin plats, förrän vi byggde den här möbeln. Varje familjemedlem har varsin korg att lägga vantar, mössor, paraplyer, mobilladdare, kepsar, solskyddskräm och halsdukar, allt beroende på säsong. Förut kunde man hitta sådant lite varstans, och ingenstans när man väl skulle ha något. Nu hamnar grejerna för det mesta på rätt plats, och skulle jag hitta en keps på golvet tar det tre sekunder för mig att förvandla en stökig hall till en städad.

På mellersta hyllan förvaras cykelhjälmar och stickade tröjor. Lätt tillgängliga för den som behöver. Längst ner står två korgar som jag hittade på rea för hundra kronor styck. De rymmer fler tjocka tröjor, sittunderlag och picknickfiltar.

Vi är väldigt nöjda med vårt hemmabygge, det fyller sin funktion väl och hjälper oss att ha en hall som, i princip, städar sig själv. En välstädad och välkomnande entré är så himla viktigt tycker jag, eftersom det ger det första intrycket av hemmet. Om hallen är hemtrevligt inredd och om det är ordning i den blir jag på gott humör när jag kommer hem. Då gör det inte så mycket om det är oreda i resten av hemmet.

/Johanna

Blommor, skörd och ängamat

Äntligen, äntligen, äntligen har ringblommorna slagit ut! Jag har sått ringblommor i två omgångar för när första omgången började krypa ur marken åt sniglarna upp varenda en. Andra omgången hade jag bättre lycka med, men å så de har dröjt med blommorna. Men nu står de där i mitt land och strålar ikapp med solen, bara dagarna efter att mina violer vissnat bort. Där kan man tala om timing!

När jag sådde de här små landen tyckte jag att de såg så välordnade ut. Nu när allt vuxit upp svämmar landen över på alla håll och det ser inte alls lika ordentligt ut. Men de gör mig lycklig de här landen, precis som Candide har jag funnit lyckan i att "odla min trädgård". 

För den stillsamma glädje som ett fång jordvarma morötter ger då man själv var den som strödde de små fröna en försommarmorgon kan inte jämföras med något som kan köpas för pengar.

Tillsammans med några torginköpta grönsaker förvandlade jag sedan morötterna till Ängamat. Ängamat är en gammaldags soppa som man gör av färska sommargrönsaker. Soppan går att variera i det oändliga, här får ni mitt "recept".

Ängamat för 5-8 personer 

• 5-6 halvstora morötter
• ½ blomkålshuvud
• hälften av en stor purjolök
• 3 dl gröna frusna ärtor
• 2 buljongtärningar (tillsatsfri, tex Kung Markattas)
• 2 msk lantvete (eller siktad dinkel eller siktat vetemjöl)
• 1 dl mjölk
• en skvätt grädde

gör så här:

1. hacka purjo, skär morötter och blomkål i bitar
2. fräs purjolöken i smör eller olja, salta lätt så bränns den inte lika lätt
3. häll på ungefär 1,5 liter vatten, mängden beror på om du vill ha tjockare eller "spadigare" soppa
4. koka tills grönsakerna börjar mjukna
5. tillsätt ärtorna
6. medan soppan kokar upp igen: rör ut mjölet i mjölken tills det blir slätt
7. häll ner redningen (mjöl-mjölkblandningen) i soppan och tillsätt en skvätt grädde
8. smaka av och servera med hembakt bröd. Eller utan

Jag spillde vatten på bordet men orkade inte torka bort det innan fotograferingen eftersom jag var alldeles för hungrig...

Det är så himla roligt att göra sin mat själv, från frö till middag. Kanske är jag en nörd, men jag tycker verkligen att det är spännande och det gör mig alldeles lycklig!

/Johanna

Väntar

Jag väntar besök idag, kärt besök, och medan jag väntat har jag köpt plommon och citroner till kvällens middag. En mjuk och fluffig deg har jag satt och mattorna har jag hängt ut. Golven är dammsugna och nu sitter jag med en kopp nybryggt kaffe och väntar. Jag väntar kärt besök idag och jag tänker:

"Vad fint det är att ha någon att vänta på."

/Johanna

Inomhusgrönska

Idag har Ben och jag roat oss med att skapa lite mera grönska inomhus. Gröna växter inomhus skapar en så hemtrevlig känsla tycker jag. På mina krukväxter kan man se om jag trivs i mitt hem eller inte. För många, många år sedan bodde jag i en etta i ett gammalt hus, jag hade 3,20 i takhöjd, stukatur i taket och min bästa vän som granne. Där trivdes frodades mina krukväxter otroligt väl, för att jag tyckte att det var en så underbar lägenhet. Den lilla lägenheten vi bodde i innan vi flyttade hit där vi bor nu, kändes stor då vi flyttade dit. Vi älskade vår lägenhet och det såg man på krukväxterna. Men när vi blev fyra personer kändes plötsligt vår lilla trea på 62 kvadrat för liten, för trång och i samband med det började krukväxterna sloka. Sloka skulle de sedan göra i nästan fem år, innan vi äntligen kunde flytta hit, där vi bor nu. Bara en månad efter inflytt mådde alla krukväxterna bättre och de blev allt fler. För nu trivs jag igen, och när jag trivs, då orkar jag sköta mina krukväxter. 

Någon gång det året då jag väntade Bob (2006, för er som inte vet) köpte Börje och jag en liten vägghylla. Det var på den tiden då vi fortfarande älskade vår lilla trea och vi tänkte att den här lilla hyllan skulle hänga på väggen i vårt sovrum och att en kruka med hjärtan på tråd skulle stå ovanpå. Av någon anledning hängde vi inte upp hyllan direkt, istället åkte den in i ett skåp där den skulle bli liggande i ungefär sex år, med prislappen kvar (59:90). Tills nu! Medan jag var på jobbet en dag tidigare i veckan satte Börje upp den lilla hyllan i vårt sovrum. Idag när Ben och jag cyklade till vår lokala blomsterhandlare köpte jag en krukväxt att placera ovanpå. Det blev inga hjärtan på tråd eftersom de vill ha lite sol och hörnet där hyllan hänger alltid är skuggigt. Istället valde jag den här lilla söta växten, som jag redan glömt namnet på men som enligt informationsbladet ska trivas i skugga.

Ben, å sin sida, fick välja mellan de krukväxter som trivs i full sol. Det vill säga kaktusar och en och annan sukulent. Hans val föll på de här små stickiga sakerna som påminner om aloe vera. 

Som många andra barn har Ben en förkärlek till guld och sådant som liknar guld så att valet av krukor föll på de här förgyllda är kanske inte så underligt? 

Utomhus bjuder trädgården på en föraning av vad vi kommer att kunna skörda i höst. Det som vi imponeras mest av är den här pumpan, den är nu ungefär 20 cm i diameter!

Bondbönorna börjar bli riktigt stora, de är inte så himla många (ännu?) men det kan nog bli åtminstone en middag framöver.

Kikärtorna hade jag gett upp hoppet om, faktum är att jag till och med slutat vattna dem eftersom det inte kändes som att det var någon idé. Därför kan ni förstå att jag blev förvånad när upptäckte det här under en gren! Det blir inte alls många, men kanske vi kan få ihop till tio kikärtor om ett par veckor, haha. 

Hur går det för er andra? Skördar ni för fullt i era trädgårdar? Njuter ni av grönskan? Planterar ni krukväxter inomhus?

/Johanna

Konsten att hänga tavlor

Jag vet inte om jag missat något grundläggande under min uppväxt men det tog över trettio år innan jag lärde mig den svåra konsten att hänga tavlor precis som jag vill ha dem. Tidigare har jag mätt, jag har använt vattenpass, jag har spikat, spikat fel, dragit ut och sedan spikat fel igen. Men den här sommaren, efter idogt läsande av inredningsbloggar (amerikanska sådana, jag kan inte hjälpa det, amerikanska inredningsbloggar är så mycket mer intressanta än svenska, inredningen är så mycket mera vågad, ombonad och lockande än den svenska strama) har jag lärt mig knepet.

Det är så enkelt att ett barn kan göra det och ändå hade jag aldrig lyckats lista ut det själv. Man klipper helt enkelt ut tidningspapper i exakt samma storlek som talvan man vill hänga. Med de här pappersbitarna kan man mäta och vattenpassa, sedan tejpar man fast dem med målartejp, ser hur det ser ut och gör om ifall man inte är nöjd. På så vis kan man testa sig fram till ett lyckat resultat utan att förstöra väggen.

Medan pappersbitarna sitter kvar på väggen kan man spika fast kroken, på exakt det ställe där upphängninganordningen sitter på tavlan. Så här:

Men innan man slår in det sista i kroken är det bra att ta bort pappret. Annars blir det så här...

Inte för att det syns när tavlorna är uppe, men ändå...

Ni känner igen väggen vid det här laget väl? Just det, det är Bens vägg, de där tavlorna fick han för några år sedan, när vi gjorde iordning barnkammaren i vårt gamla hem. Nu är de, om möjligt, än mer aktuella eftersom barnen byter pokemonkort i skolan och samlar på ett helt annat sätt än för några år sedan. Dessutom, till mammans stora glädje, har tavlorna vackra färger som väl passar ihop med rummet i övrigt. Den tredje tavlan, som inte syns i bild, är klassfotot från Bens allra första skolår. Det kändes viktigt att spara just det årets foto. Hans allra första klassfoto.

/Johanna